Lördagen för två veckor sedan var regnig. Kollade prognosen för söndagen och den lovade en solig morgon. Tänkte att det kunde bli en del trevliga bilder på morgonen i tidigt solljus på fuktiga ängar, blommor och annat i naturen. Ställde klockan på väckning ”okristligt” tidigt, eller svinottan om man så vill. En snabb och enkel frukost senare tog jag den förberedda fotoryggan och stativet och traskade i väg på den planerade 5 km turen precis innan solen skulle gå upp. Fåglarna kvittrade underbart i den tidiga morgon stunden och hela jag njöt direkt av stunden. Vek in på en skogsväg strax utanför stadsgränsen. Tämligen snart fick jag korn på en hare och vice versa. En bra start!
Kom strax därefter fram till en fuktig äng och hittade ett vackert spindelnät en bit ut på ängen. Samtidigt skymtades solen orange strålar mellan granarna i ängskanten. Efter en stund lyckades jag få en kompositionen jag var nöjd med.
Ja, jag var inte riktigt nöjd. Det hade förstås varit trevligt(?) med en spindel i nätet… Kolla lite runt mig och hittade ett nät med en mycket fuktig spindel. Denna spindel verkade dock inte vara den bäste skräddare eftersom nätet var skamfilat. Jag lyckades här inte att få solen bakom nätet, men spindeln finns där i alla fall.
Under tiden jag fotade spindelnätet hade jag hört ett rådjur skälla i granskogen. Efter att jag började känna mig färdig med spindelnätsbilderna lyfte jag blicken och fick syn på ett rådjur en ganska lång bit bort. Hade makroobjektivet på och var därmed ”tvungen” att byta objektiv. Fotoryggan låg några meter bort och försiktigt rörde jag mig bort till den, bytte objektiv gick tillbaka till stativet och monterade på kameran. Rådjuret stod kvar! Knäppte några bilder, men varken ljuset eller kompositionen vara något vidare så bilderna blev därefter. Men så plötsligt började rådjuret röra på sig. Jag följde efter så gått jag kunde med kameran på stativet. Knäppte då och då några bilder. Någon gång tittade den upp, men fortsatte att beta gräs och unga granskott. Sen som i en dröm letade sig solens strålar fram på ängen och bocken rörde sig så att den kom in i solen. Dessutom kom den till slut så nära att jag knappt inte behövde zooma något alls på 100-400:an! Bedömer att avståndet var 20-30 m när den stirrade på mig en tredje gång och bestämde sig för att det fick vara nog. Den vände då om och flydde hastigt iväg. Hörde sedan åter dess skällande. Det magiska mötet var över, men minnet av det finns bevarat på många bilder, bland annat den här.
Egentligen kunde jag nu ha vänt på klacken och gått hem (ca 1 km hemifrån), för bättre än så här kunde det ju inte bli. Men jag ville ta några fler bilder. Fullföljde således min planerade runda och tog bilder på växtligheten i olika former.
